södergatan och allt är lungt

Det är en äcklig värld vi lever i.

Han satt på en ranglig stol vid ett luggslitet svartmålat bord, ett fint bord, förutom den flagnande färgen och märkena efter alla tusentals människor som suttit där genom åren, så vart det ett fruktansvärt vackert bord. Antikt, franskt, det visste han, han kunde inte förstå varför han visste det, men han gjorde det.
"Jag hatar ciggaretter" Sa mannen som stod lutad mot fönsterkarmen, och han släckte den nerbrunna ciggaretten och tog genast upp en ny ur paketet. "Men jag kan inte hjälpa mig att sluta" Han tände den. Han vägde tändaren i handen, han hade haft den så länge han kunde minnas, graverad med bokstäverna "M.J". Det hade varit en gåva, det var allt han visste. Men 70-talet hade varit en fördjävlig tid för honom, det syntes på hans ansikte, och han ådror på armarna.

jamenfan

lämna förhelvete inga kommentarer då.

vi far väst

"Det är såhär vi gör det i mina kvarter!", skrek han i örat på den stackars mannen som satt i ett skruvgärns grepp skjortkragen i hans hand.
"Det är såhär vi gör, och detta som händer!" Väste han fram i samma stund som han drog mannens plånbok ur bakfickan. Han hade först lyft mannen en halvmeter från marken. Sen släppte han tvärt och mannen föll tungt ner på gatan, där han nu sprattlade lite tvärt i ett snabbt försök att resa sig; som dessutom stoppades av tanken på vad som skulle möta honom, väl uppe på två fötter igen.

Mannen som tagit plånboken rotade genom den medans jag passerade lungt förbi vad som så ut att vara en vanlig torsdag. "Fast det är ju fredag" tänkte han för sig själv. Tänkte inte mycket mer på saken. Tunnelbanescenen hade varit en syn försig, men det hade nu bevittnade, och som hade fått vilken människa att, i alla fall ringa efter hjälp, kunde lika gärna hänt honom vart som helst i hans tycke. Fortsättningsvis: i frågan om den gröna vätskan ni i ert brev påstår finnas på alla byggnader i hela stan; Vi har kontrollerat den menade mängden väggar i våran stad för att kunna konstatera att detta inte är fallet. Vi förkunnar oxå att i din förfrågan om att fånga in råttor, tänker vi inte besvara din förfrågan med att skicka efter fjöltspelare från paris; med att göra det.
Längre ner stod det antecknat Ros-marie Ottohammar, under det en ful logga och "Stadstinget" i vacker tryckt text.

Man blömmer blunda.

Man känner den torra smaken i sin mun.

Efter ett tag sitter man där och föröker avgöra vad som är verkligt eller inte, för att det är den mest viktigaste frågan i ditt liv just nu, av någon okänd anledning.
Detta är vad du fastnar på, vad din hjärna går på för, i alla fall vad du tror, är tre milioner eipms (elektroniska impulser per mikrosekund). Du vet inte om det är mycket eller lite eipm, men det är förmodligen inte nått att bry sig för, för att det är nog lika illa vilket än det är. Du gör något, vad som hellst, bara det är verkligt. I korta ögonblick kan du koncentrera dig, men du vet inte om det är bra eller dåligt heller, för den delen. Tanken är nog helt enkelt att bara tänka på en sak i taget, för det är lättare att hantera, och man ska släppa känslan av hur det rycker i hela kroppen. Nojjar för saker. Men när du tänker efter, så skiter du faktiskt i alla världens problem nu, dina problem är viktigare.

och allt, blåser bort som du tänkte på.

H-tåget

"det finns tåg för allt", sa han med ett äckligt leende.
"om ditt liv går för sakta så ta c-tåget ner till centrum och lev ut dina vildaste fantasier, går det för snabbt, hoppa på ett h-tåg."
Fördelar och nackdelar, med allt, och alla val du gör i ditt liv. Fantasin är egentligen det enda som sätter gränserna, och för det finns det svampar som gör dig galen.
Han suckade, och började förberda sin nästa fix. Jag gick därifrån precis i tid till att han hade hittat sin sked, den var gul i skålen och svart på undersidan. Jag tänkte för mig själv att han förmodligen aldrig hade tvättat den, men jag tror inte han brydde sig. En knarkare som han, som egentligen inte hade något annat kvar än sitt skit att leva för. Ensam i tunnelbanan satt han, varje gång jag gick förbi honom blinkade han med sitt bra öga och log ett sprucket leende som visade alla hans tänder. Alla och alla för den delen, han hade inte särskillt många kvar, och de flesta av dem var svarta nu.
Han hade berättat för mig om hur han var innan, en framgångsrik bankman, på den tiden då det fortfarande var respektabelt att vara sådan, en sån man som folk såg upp till, litade på. Lite som att vara doktor, fast utan alla gratis friseringar. "Någon gräns skulle där vara för vad man kan få gratis, och att hantera folks pengar är bara inte värt lika mycket som att hanter människors hjärtan." hade han sagt.
Någonstans visste jag att det han sa var sant, men han hade låtit lite för poetisk för att vara en missbrukare av den milda grad han faktiskt var, han hade nog tänkt på det länge, längre än jag hade gjort.
Vi delade samma intressen, han och jag, hade han sagt.
"Vi vill ingen illa, men aldrig någon väl". Det var orden han hade använt, och jag hade stått där i min rock och hatt och tittat på honom ett par sekunder, lyft mitt ögonbryn och nickat, inte för att jag behövde konfirmera vad han hade sagt, utan saknta nog för att själv tänka efter vad han menade.
Det hade inte spelat någon roll, för jag hade redan gjort mitt val, för länge sedan. Jag skulle inte bli någon bankman som slutade på gatan, jag skulle inte heller bli doktor som fick mit hår klippt gratis. Jag skulle bli räddaren, jag skulle göra världen bättre. Det var vad jag skulle bli. Jag skulle bli hjälte, med min caep fladrandes i vinden, och mitt blonda hår.

Men var skulle jag hitta hjälp för hjältar?

de värsta som kan hända

Du är SÅ HÅRT IFRÅNKOPPLAD!

kapitel 1

en god natts sömn

en sådan som man ofta inte har längre, en drömlös natt, och man slipper vakna med smärtan, ångesten och obehaget för vad som komma skall. Att man inte kan släppa taget om stressen och vardagen, att man inte kan sluta bry sig. HA. sluta bryr sig var lätt, det var att sluta bry sig om hur man mår som var svårt, och man vill ut. Ut ut, inte ut på stan bland allt slödder och skräp, pundarna och kriminaliteten, man vill ut. Man vet inte vart, ut ur landet, men blotta tanken på det gör att man inser att man inte kan, man kommer aldrig ifrån det man har i den staden. Det spelar ingen roll, för kriminaliteten, brutaliteten och slöddret finns överallt. Omänskliga värld. Det finns piller för ångesten men vad tjänar det för roll? Man mår först sämre, innan man mår bra, och mår man dåligt nog från början och tanken på att stänga av redan finns, vad händer om man mår sämre då?
Du har glömt hur det var att inte må såhär, hur det var att inte bry sig, du har slutat dricka för du fått avsmak från den sjukdommen. Du drar några bloss och inser att världen är inte så hemsk som du tänkte från början, den är värre, och i varje gathörn står någon som vill dig illa, alla människor är pundare och ingen mår bra, och om de mot förmodan skulle göra det, så är det för att de är korkade och komplett konsumerade av den pågående fördummning av befolkningen. Reklar, bah, det värsta som finns, finns där av en orsak och en orsak endast. Det är för att ta dina tankar ifrån dig, för att du inte ska tänka som en individ, eller för att du ska tro att du är unik. Du är inte unik, dina pengar i din plånbok gör dig inte bättre än någon annan, vi har minimerat människan till att vara beroende. Sjukdommen är allt man vill ha, och den ligger där i ditt nästa köp, oavsätt om det är nya skor eller en bh för att gömma ditt riktiga jag.
Du är inte annurlunda från någon annan, du är inte bättre och inte sämre. Inte mer värd, inte mindre. Du är unik i en entitet som är människan, du kan gå på två ben, du äter med bestick, du klär din kropp med materiel för att skydda dig från vädert. Dina funktioner är oversäntliga, det är onödigt att finnas för det enda du finns för att fortsätta finnas.
Tänk på detta, och ha i åtanke att den enda riktiga filosofiska frågan är om man ska ta livet av sig eller inte. Skaffa inte barn i denna värld, ser du någon som mår dåligt, hjälp denna människa. Gör allt för att göra vad vi har till en plats av levnad istället för att ha det som en plats av död och förödelse, krig och olikhet. Dagens image är att må dåligt, det är coolt, hipp, och så man ska vara. Men du ska inte må dåligt, du ska bara se ut som du gör det.
Är det konstigt att folk dricker, nej. Är det konstigt att folk knarkar, nej. Är det konstigt att folk vaknar med ångest, nej. Inget är konstigt, det är precis som det ska vara. Ta ett tåg och ta dig därifrån. För inget är som det var och kommer nog aldrig bli det igen. Världens existensiella frågor ligger hos män som leker i en sandlåda av vad våra liv är.
En god natts sömn, drömmlös och utan att vakna till detta, det är allt jag kan tänka på.

Jag hatar stress, det är min sjukdom, den värsta av alla.

så kan det visst gå.

såhärva.

det är en hemsk värld vi lever i.
Ingenstans kan man längre lungt gå på gatan för att överrösa sin själ med nya intryck för att replacera det som innan bott där.
Ingenstans är man säker längre på våra gator och torg, överrallt finns förtappade människor vars sunda förnuft förskrynklats till entiteten av den svorna fienden till allt som gott, man förbrukar sitt liv i tillvaron av en anda som i sig inte bara är oresonligt oetisk; med extrem avsaknad av allt som kan kallas moral. Man ska även under denna lilla tid man har på denna jord göra, för vad allt som är heligt, livet värre, för alla andra.

I denna smuts och dy av vad som vart ett respektabelt, fantastiskt samhälle, här bor du. Du, ditt liv, dina vänner, din familj, din hund och butiken du brukar handla i på söndagar. Där har du allt du håller kärt, allt som finns är en del av dig, eller är du en del av det. Du har tänkt på det, har du inte det? Finns det plats för en till som du, en som nu kanske är glad, men kanske om ett par år, finner att världen är en allt för vidrig plats att leva på, att andas i, att ens tänka på varför man inte skulle förgöra allt som man ser, kan och har förmåga till?

----------

Förmånen med dessa köp, påpekade han.
Allt du får mer, är saker du kan använda direkt, sa han med ett listigt flin.
Kulor, krut, hylsor och till och med den röda maskinen som trycker samman hela paketet till en mördande kombination av metaller, packades artigt ner i den blommiga resväskan han hade på disken.
Samtidigt sa han, ganska tyst "du ska väl inte mörda nån nu va, grabben?"
Sam, som han hette, i sin hatt och rock, svarade lika tyst: "Närrå, gubbe. Det här är för tävling, serru."
Och tydligen vart det allt mannen bakom disken ville höra, för han rettirerade genast tillbaka till det bakre rummet, där han hade hämtat väskan nyligen.

Sam passerade ur ut dörren igen, pingland bakom dörren hade precis slutat gunga, bara för att bli slagen på igen och åter få gunga runt en stund.
Ute snöade det, det var en decemberkväll, och västanvinden var extra påtaglig denna kväll. Han huttrade, drog för kappan lite extra, höll hatten och pressade sig genom snöregnet. Fyra kvarter senare, genom stockholms innerstad, var han framme vid sin destination.

Många ord hade passerat genom hans huvud på vägen, han hade dränkt dem alla genom att försöka lyssna på hur vinden ven rakt över hans vänstra öra, det hade inte varit lätt att tysta ner vad han hade hört hela vägen från västangatan. Ord som inte hade någon betydelse, många; ingen mening, hade åkt med vinden, för att bara glömmas föralltid.

Väl framme knackade han på dörren, väntade ett par sekunder, vred sedan handtaget; lite upp, och lite till vänster - "sen ett snabbt ryck och du är inne." Han mös, ingen hade än kommit på hur man skulle komma in, för ingen hade öppnat dörren, och katten hade äntligen lärt sig att låta bli penslen som stod lutad 2 decimeter mot en vägg, med tillräckligt lut för att precis bliinkastad ett par meter in i köket, om man öppnar förhårt vill säga. Vilket man gjorde ibörjan, innan man lärt sig knepet för att öppna dörren.

På andra sidan stan satt en kvinna och grät i sitt fönster. Henner kväll hade varit inget annat än katastrof. Det hade redan börjat på morgonen och hunden hade jagat en fluga upp i det öppna fönstert, och välte ner hennes favortiblomma. Självfallet, tänkte hon. "Det hade kunnat sluta mycket värre, hunden kunde farit ut efter flugan, eller krukan, bara för skojs skull. Han är ju inte den smartaste hunden i stan.."
Mjölken hon hade köpt i pankik dagen före hade i all hast varit av den sort som butiken redan skulle ha sorterat bort. Så hon åt något som vad man kanske inte riktigt borde ha kallat filmjölk, till frukort. Hon suckade och morrade lite i samma manöver när hon hällde ut det över flingorna. Men hon vart från norrland, så hon hade bot på medlet, även om flingor och mjölk hade varit hennes uppenbara val, i sympati för blomman hon hade förlorat. Det var egentligen inget annat än en gammal fikus som hade stått där i fönsterkarmen, men den hade "så oskyldigt blivit kastad ur denna värld och in nästa i händerna av den galna byrackan som hade härgat runt i lägenheten." När hon tänkte försökte hon alltid tänka poetiskt, för det hade varit hennes favoritämne i skolan.
Blomman hade sett mycket, långa svåra år av misshandel under hennes föredetta. Fester och firanden under studentåren, den glada flickan som hade burit en liten liten planta från plantaget i Vilhelmina.
Ja, den där blomman hade varit med och mycket, och nu, tre städer och två förrödelser senare. Han han blivit intet, en grön fläck, hon tittade ut, ja, på trottoaren. Hade den träffat någon, så hade hon inte lämnat lägenheten på två dagar av ren rädsla för att hamna i buren för drop.
Istället åt hon sina flingor, i den nu uppvärmda, saltade mjölken.

På hans säng hade hans kostym legat, han själv hade sovit på soffan den natten, för hans kostym, i hans tycke, var mer värd, för den hade varit dyr. Dyrare än han var, honom kunde man köpa för en bunte hundralappar, och vad han gjorde var det enda han kunde. Han hade hoppat av grundskolan, och varit på rymmen i ryssland ett par år, innan han kom tillbaka till sverige. Han hade tyckt om sibirien bäst, blotta tanken på att ens ta av sig jackan, fick honom att rysa. Än mindre tanken på att, om man misslyckas komma från sina ytterkläder till sin säng, när man kommer hem från lägert.

Ingen hade velat sticka en kuk i munnen på honomo där, ingen hade någonsin gjort närmanden på honom. Ingen hade någonsin viftat med ytterligare en näve pengar och bett honom vända sig. Nej där hade ingen orkat tänka på sex. Där var det enda man någonsin brydde sig om var värme, i alla fall för hans del. Vissa av de galna ryssarna han träffat älskade vad de gjorde och sa att alla borde arbeta på tundran, för där blåser det lite hårdare. Men allt det skulle förändras, allt det skulle bli bättre, allt. Imorgon.

Kostymen var på, och hatten, och skorna snörde han snabbt och smidigt. De var blanka som en ny dag, men han putsade dem ytterligare, så de sken. Han hade äntligen hittat något han ville göra med sitt liv, han hade lyft en bok en av kvällarna efter sin dusch, och han hade läst om picasson, och han hade blvitit kär.

ego

Ibland blir man avbruten med vad man gör för något viktigare händer, då kan det bara vara så svårt att komma igång med vad man gjorde igen, ibland går det inte alls. Men andra dagar kan man känna att det man gör är lönlöst och inte värt mödan för allt slit.

Vardagsmornar är ett ord, ett annat ord är arbete. Dessa två går inte ihopa. Flowet i min text idag är stapligt, och jag misshandlar inte tangenterna lika mycket som jag brukar göra. Jag provar att blunda en stund för att se om det hjälper.
Nej.

Ord ord ord ord ord.

ord streck ord streck ord streck.

streck streck streck streck.

Fan.

men om vi samlar alla små tankar och bitar av våra liv i små påsar och kastar på varandra, tror du att vi får ont då? Om jag skriker dig i örat när jag inte hör vad du säger, kan det hjälpa oss att förstå varandra? Självfallet. I texter är allt mer lätt att samanfoga och om jag tillexempel vill skriva så många ord jag kan i en samanhängande mening där alla orden har första bokstaven gemensam?

Fan.

Att figurera figurerna fint, försöker förstå fåglar, frågor, förbannade förslag, förargerliga föreningar och fördömda finskrivare. För din ilska och min ilska är inte samma sak, jag kan tydligen arbeta upp min till ett max av en dödlig summa där jag känner att allt jag vill göra är att med ett enda fingerknäpp är att explodera världen runt mig och min älskade. Förgöra, förstöra, förstora och föröda. Finns det mening i vad andra människor gör men inte jag? Finns det hopp för att den kollektiva massan som är vår befolkning någonsin ska ta steget ut över kanten och göra som de själva vill? Smakar osten bra? Och vinet du fick till, för du frågade efter ett som passade. VAFAN HAR DU MED ATT GÖRA?!

Och när allt annat kommer omkring, vad spela det för roll?
Jävla människor.

Jag skriver, jag skriver, jag skriver, jag skriker. snart. En dag till och jag är potentiellt fri, fri från hysteri och alltom blödande spår av mitt liv i den tjänst jag känner allt för väl. För visst är jag en looser. Klarar inget av. Men det spelar ingen roll.

Att substansen av mina texter är olika är genomtänkt av någon annan, och jag kan endast. och jag citerar, jaga den vita kaninen.

självkonsumption

Ord.
ord...
ord ord ord ord ord ord.

Ord, det är det som formar texterna vi läser, meningarna vi säger och allt omkring oss som är kommunikatin mellan oss själva och den designerade motagaren för informationen. Men det är det som är viktigt som undanhålls i orden, det som gör att ord visar sig för de som de är i vad vi säger och vad vi skriver som allt kommer omkring är viktigt. Iband måste vi uttrycka oss med omening för att själva förstå vad som är rätt och riktigt, vad som är sant och tveklöst verklighetsbaserat. I en skrift är innehållet viktigt och är man duktig kan man forma den som man vill, för att passa läsare, men är man bättre skriver man utan självcensur och endast föga kritik. För omskrivning är lögn och baserar sig endast i att man själv är osäker på vad man kan. Stavfel, får förekomma i texter som är vitala, för i stavfelen syns människans sanna natur, och om man inte rättar dem första gången man skriver texten så är det för att det man skriver falerar på ett annat plan. DEt som inte är medvetet, det som inte är sagt, det som inte är skrivet utan det som finns där för alla att se om man bara tittar med stängda ögon. För i var mans hand finns en duva, och i var duva finns en skatt, och däremellan finns en fråga om man ska ta ut skatten eller man ska släppa duvan och se vad den gör?

För om ingen kan tänka själv så är ingen unik och är ingen unik är alla samma. FÖR OM INGEN ÄR UNIK ÄR ALLA SAMMA!

Det är vi som jagar dig i dina drömmar om nätterna, det är vi som ser till att allt som du har i ditt liv kan konsekvent och historieriktigt dö utan orsak bara för att skapa dramatik i ditt liv. För Jag är den som äger marken Jag går på, och marken du och du och du och DU går på. Det finns många sanningar i allt vi säger, och allt är inte sant. Men om du kan skilja de båda alternativen så ser du till att när duvan flyger så vinkar du adjö till stenen som jagar den.