27 juni 2009

I landet där alla är lyckliga

Det finns ett land någonstans där alla har det bra, där alla har ett jobb de tycker om att syssla med, där alla familjer är lyckliga och bråkar bara om triviala saker som vart ketjupen ska stå i kylskåpet. I det här landet finns inga krig, inga större bataljer om vems namn ska stå som ägare på den där biten mark bakom kullen. Alla hjälps åt att odla sin mat och delar sina kor och grisar med grannen när de vill äta kött, för det är så man gör i landet där alla har det bra.

Man kom fram till att man inte behövde bilar, för ingen behövde stressa till jobbet, för oftast så fanns jobbet nära där man bodde, i sina hus, som alla var precis lagom stora för familjerna som bebodde dem, och alla var lite olika, med lite sneda dörrar, men det gjorde inget, för alla som hade hjälpt till att bygga husen hade haft kul och trevligt när man gjorde det tillsammans, och måltiden man hade ätit varje kväll när man hade byggt en hel dag hade alltid varit precis lika underbar som dagen innan.

Men så en dag kom stormen, och allt man hade byggt upp tillsammans blev förstört och ingen hade några hus kvar, grisarna och korna man hade delat på hade många flugit bort över kullen, åkrarna hade blivit upprivna och allt hade i stort sett blivit förstört. Bara ett par hus hade klarat sig, och bara ett par kor och ett par grisar. Några bitar åker hade faktiskt klarat sig med, och människorna som bodde nära där åkrarna, korna och grisarna bodde, var de som hade tagit hand om det hela, hade som tur gömt sig, som alla andra, i den stora källaren under sitt hus.

När folk kom upp ur sina källaren och såg förödelsen som hade skapats vart det många som grät, många som inte visste vart man skulle gå för att söka tröst och många som var arga. De flesta hade börjat trösta varandra, och ta hand om sina vänner som var sårade. Men vissa, hade börjat med att ta hand om sig själva, se över att de som hade varit deras uppdrag att ta hand om fanns kvar, att deras kor var kvar och mådde bra, att just deras bit åker fanns kvar, och att ingen annan skulle komma och ta av den för att ha för sin familj.

Detta skapade problem i landet där alla hade det bra, för nu hade avundsjukan födds, och snart efter avundsjukan så kom begäret. För nu hade de som höll vid djuren och spannmålet börjat kräva saker av varandra, och kunde man inte byta en gris mot en ko eller två säckar mjöl, så fick man vara utan. Man hade skapat ett klasssahälle ur krisen och direkt hade man delat på alla, de som förr var ens vänner fick stå utan hus och utan mat, och bara de som hade något att erbjuda var de som fick något att bli erbjuden.

I desperation hade en man och hans familj försökt stjäla en ko, för de behövde mjölk, och kons hållare hade blivit så rasande att han hade slagit mannen med en sten tills det rann rött ur hans huvud och mannen slutade andas. Det första mordet hade kommit till landet där alla mådde bra. En kort tid däreften kom en man som inte hade något att äta på att man kunde bygga stora hus, med vingar för att snabbare göra mjöl av kornet, och om man använde kor för att dra de stora hjulen när vinden inte blåste, så kunde man göra mjöl alltid. En annan man kom på att det var otympligt att byta kor och grisar mot mjöl eller vise versa, utan att man skulle använda speciella papperslappar, med siffror på.

Papperslapparna med siffror på skulle man få för att göra marken brukbar eller mata och mjölka korna som drog kvarnhjulen, och så hade man skapat arbeten till de flesta i byn, så att alla åtminstånde hade en chans att skaffa sig papperslappar med siffror på för att kunna köpa mat, ett par människor gick ihopa, de som var duktigast på att bygga husen, och de ville ha papperslappar för att bygga nya hus. Så småningom började man kalla papperslapparna med siffror på för pengar, och nya uttryck som affärer och marknad skapades för att kunna hålla reda på vad som hände med pengarna. Folk som var duktiga på att räkna kallade sig för ekonomer och byråkrater.

Andra som inte ville jobba för pengarna började berätta sagor, sen skickade de runt små hattar som de tog emot pengar i, detta kallade man donationer. Många tyckte om sagorna så mycket att man gick dit och lyssnade varje dag, tog åt sig och började anpassa sina liv efter sagorna. Detta märkte de som berättade och började dra nytta av detta själva, man kom först på saker som man tyckte var roliga att se andra människor göra, men sen började de kanta historierna med saker som de tyckte att folk borde göra, allt man utgick från var livet hos en enda man, en gång för länge sedan, sade att detta var sanning och att om man inte trodde på vad de sa, så var man en förrädare och en kättare och man skulle hamna på ett hemskt ställe för all evighet när man dog. Tillslut fick sagorna ett namn, man kallade dem religion, och man byggde stora hus med tinnar och torn som man hade sina församlingar i.

Tiden gick och saker blev bara värre och värre för folket som bodde i landet där alla en gång var glada. Folk började vara måna om vad som var sitt och vems som var någon annans. "Mitt!" sa man, och satte upp stängsel och staket runt sina hus, hade man en liten odlig utanför sitt hus så satte man upp ett större staket runt det, så ingen som inte var bjuden kunde ta. Man började bygga fordon som man kunde ta sig till och från sina jobb med, bilar, cyklar, häst och vagn, ja allt man kunde tänka sig. Detta skapade många jobb, mer än man hade räknat med och man började utforska världen.

Man upptäckte till sin förvåning att det fanns ställen som var precis lika det som i landet där ingen nu längre var lycklig, och att vissa ställen var som där det var innan. Man byggde stora kanoner och små saker som riktade explosioner åt ett visst håll, för någon kom på att om man blandat två svarta pulver så säger det pang! Sen kan man använda pangpulvert till massor med olika saker, i början var det tänkt att man skulle använda det i gruvorna, för att lättare kunna utvinna malmen för att kunna bygga hus och fordon. Men en man kom på att om man stoppar lite i ett litet rör och sätter en liten bit metall framför, och slår med en liten liten pinne på bakomsidan, så kan man få metallbiten att flyga snabbt och långt åt ett håll, om man har den i början på ett rör. Detta kan man använda för att få det röda i människor att komma ut, så att de slutar andas.

Så man tog tina båtar och bilar, som man hade lagt stora metallbrickor på ut i världen för att besöka de andra länderna, där folk antingen var lyckliga, eller länderna som var precis som den de kom från. Männen sprang ur sina skepp, och sina bilar med metallblrickor på och började panga på alla de kunde se, tills antingen alla var döda, eller den som bestämde viftade med en vit flagga (för det var så man gjorde när man visade att de som kom från ladet där ingen längre var lycklig hade vunnit) Så sa männen som kom med båtarna att "nu är detta vårt" och man stoppade en flagga i marken, och man tvingade de som bodde där att göra som de sa.

Man kallade detta krig.

Men självfallet vart det lika i ett annat land, och efter en tid så möttes de både länderna på mitten av världen, och krigen blev många och långa och svåra, många människor dog, och man var tvungen att hela tiden skicka in nya till fronten för att slåss, för alla ville ha det land som de andra hade, sa man. Men egentligen visste många inte varför man skulle ha det, man hade ju redan så mycket, var man verkligen tvungen att ha mera?

Man tänkte och tänkte och tänkte, och man forskade och man använde stora speglar och slipade glasskivor för att titta på små saker med, och en man kom på att allt är uppbyggt av små små små saker, han kallade dem atomer, han kom på att det fanns massor med kraft i dem, mer kraft än i allt krut i världen, och att om man byggde bomber som man använde den här kraften i, så kunde man få det röda att komma ur jättemånga människor samtidigt, och alla slutar andas. Man byggde en jättestor bomb och man visade den för de andra som krigade mot landet där alla en gång var lyckliga, och man sa "om ni inte ger oss vad vi vill ha, så använder vi den här på er, och då kommer ingen av er att andas längre."

Landet som stred mot landet där alla en gång var lyckliga, visade att även de hade byggt en stor bomb som kunde få alla dem att sluta andas. Krigen upphörde, och alla var rädda. Rädda för vad de andra landet skulle göra, skulle de använda sin stora sluta andas bomb? Skulle de inte längre få andas? Vad händer med allas arbeten och kor? Varför gör han som bestämmer inte något? Varför är det ingen som löser detta.

Tiden gick, många år passerade, man byggde flygande bilar, som alla var utrustade med stora bomber som gör att alla slutar andas, och nu hade man byggt bomberna så stora att det inte spelade någon roll var i världen man släppte dem, för om man gjorde det så slutade alla andas, överallt, samtidigt.
Ett litet missförstånd gjorde att ett plan med en bomb, inte så stor, släpptes över landet som stred med landet där ingen var lycklig och alla var rädda. Snart så bestämde man att fullt krig fick bryta ut, och det tog inte lång tid innan alla bomber man hade började flyga runt.
Och hela världen var helt plötsligt i spillror, och det röda från planeten kom ut, och ingen andades någonstans, eller någon igen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar