Individualism - ett bortglömt ideal

Just nu är det mycket som händer i världen, och det enda man orkar göra är väl egentligen bara att gömma ansiktet i sina händer och försöka tänka på något annat. Vi lever i en värld där vi har vant oss vid tanken på fullt ut kärnvapenkrig kan utbryta vilken sekund som hellst, en värld där vi uppmanas att konsumera status ikoner för att häva oss själva som unika individer, men vad man inte nämner i detta sammanhang är att samma produkter säljs i tusenfald till alla som orkar vifta med lovorna, stora pråliga bilar med monsterfälgar eller en bögig prius, det är kanske något för dig?

KÖP KÖP KÖP!
För all del, den enda lösningen på den ekonomiska krisen är att konsumera, men att konsumera tanklöst är alltid ett felaktigt försvar för att "jag mår dåligt, jag ska shoppa" för det är inte klädesindustrin som går dåligt, det är inte sminket eller skvallerpressen. Det är bilindustrin, det är metall, det är saker som det går att skjuta på tills "krisen" är över. Det är saker som är bövda, men inte oumbärliga. För min bil fungerar fint (det borde den, den är ganska ny), men folk som har viljan att byta upp sig har ingen chans, för priserna stiger hela tiden. Bostadsbristen är ett resultat av överinvandring i sverige, det är inte ett rasistiskt uttalande, det är ren jävla sanning. Ett land som accepterar all slags invandring, på vad som verkar vara ett tärningsystem, kan inte klara sig ekonomiskt utan att dess invånader straffas på något sätt, bostadsbrist är ett "straff", förhöjd skatt ett annat, och sen vad personerna som vi "hjälper" ställer till med, jag tänker inte klassa dem som ett pack, och dra dem över samma kant, för jag har träffat invandrare som pratar lika bra svenska som mig, som har ett respekterat företag och tycker att andra invandrare är dumma i huvudet som beter sig som de gör på rosengård, kastar sten på poliser, sätter eld på sina egna hem osv.

Så vad händer i vårt hjärndöda land?
Varför uppmanas vi till att vara unika, precis som alla andra?
Vem bestämde sig för att vi ska glömma bort vem vi är i förmån för saker vi har?
Varför är pengar ett sådant viktigt medel att det styr hur vi överlever?

Är det inte hutlöst, att vi måste betala pengar för mat, något som är livsnödvändigt, när vi kan använda våra skattade pengar för att hålla människor som borde dö vid liv i flera år, bara för att någon vill det?
Jag dör gärna den dagen jag måste vara på maskiner för att överleva, då har jag gjort mitt och livet KAN inte vara värt mer att leva för, i gengäld ser jag gärna, kanske inte att priser på mat slopas helt, detta är endå ett helt omöjligt scenario (pengar gör ju endå att världen går runt, tyvärr) men att priserna sänks på vad som anses livsnödvändigt?

Återför individualismen, och glöm bort kollekivet för ett par minuter.